Islam och rasfrågan (Dr. Abdul Aziz Kamel)

För några år sedan reste jag tillbaka från Mecka till Al-Madinah efter att ha fullgjort min pilgrimsfärd, en plikt som varje år utförs av över en miljon muslimer. De samlas från jordens alla hörn, talar alla språk, har alla färger, utför samma riter och bär kläder utan prydnader, så att ingen kan skilja rik från fattig när de svarar på Guds kallelse att besöka Hans vördnadsvärda hus.

När bilen närmade sig Al-Madinah kom minareterna och den gröna kupolen på Profetens moské i sikte; vi gick in i staden och fortsatte mot moskén för att be. När mina ögon vandrade över dess utsmyckningar blev jag gripen av namnen på följeslagarna som var ingraverade på gårdens väggar: Abu ‘Ubaidah; ‘Amir ibn al-Jarrah; Sa’d ibn Abi Waqqas…; dessa var från arabiska stammar. Jag läste vidare: Bilal ibn-Rabah, en etiopier; Salman, en perser; Suhaib ibn Sinan, en bysantinsk (eller kanske hade han bott i Bysans); och bredvid varje namn stod den traditionella islamiska bönen: Må han vara accepterad av Gud!

Denna mänskliga krans är hämtad från de stora nationer som levde runt Arabiska halvön vid profetians tid, män som var knutna till islam genom dess tro och lagar. De umgicks trots skillnader i hudfärg, och även om århundraden har gått, hedras dessa namn fortfarande av muslimer och av alla som älskar mänskligheten.

Denna broderskap som fortsätter genom tiderna, den levande verklighet vi möter under pilgrimsfärden, är ofta synlig i hela den islamiska världen. Besökaren till Al-Azhar i Kairo ser studenter komma från hela världen. Varje provins och nationalitet har sin egen avdelning där dess studenter bor och arbetar, och genom tiderna har dessa avdelningar fortsatt att symbolisera gemenskapen av människor som samlas för det ädlaste målet av alla, jakten på kunskap. Det som besökaren ser vid Al-Azhar, den äldsta av islamiska universitet, hittar han också vid andra universitet, från den västligaste punkten i Maghreb till Stilla havet, och i kunskapens fyrar som har uppstått i Afrikas hjärta. Detsamma gällde också de islamiska universiteten i Europa.

Vad vi alltså finner i lärandets värld, bevittnar vi också i vardagslivet, där moskén och universitetet ses som modeller för hur människolivet bör vara. Det är en inställning som bäst uttrycks i Profetens ord vid avskedspilgrimsfärden: ’O människor: Ni har en Herre och en Fader. Ni är alla avkommor till Adam, och han av stoft. Den ädlaste bland er i Guds ögon är den som är mest gudfruktig.’

Låt oss därför försöka fastställa de principer som i islam bekräftar människans värdighet och universell mänsklig broderskap, en broderskap som överskrider partiska känslor av ras, färg och klass.